Archive for the ‘Iakttagelser’ Category

Uselt kostnadsmedvetande att ge VD ännu fler miljoner
15 februari 2018

”Vad de allra högst avlönade tjänar är inte intressant.”, säger Jonas Frycklund på Svenska Näringsliv om LO-rapporten ”Makteliten”.

Det visar att man på storföretagens egen organisation har väldigt liten kunskap om hur många anställda och småaktieägare ser på saken. När direktörer i våra storföretag årligen kan tjäna tiotals miljoner kronor sprider sig dåligt kostnadsmedvetande nedåt. Då blir det också svårare att effektivisera genom att minska antalet anställda.

Dagens bonussystem för direktör är ofta illa genomtänkta. Om valutor, räntor, konjunkturer går åt rätt håll – sådant som direktörerna inte kan påverka – så dränks toppskikten i företagen i ännu mer pengar, som egentligen är aktieägarnas.

LO föreslår en rad möjliga åtgärder för att stoppa eller bromsa direktörslönerna eftersom man anser det naivt att lita till självreglering och aktieägaraktivism. Obligatorisk representation av anställda i beslutande organ (alltså in med fler fackpampar), skatteförändringar, lagstadgade tak, mm, tror LO-ledningen på. Alltså ökad byråkrati och regleringar för svenska företag som arbetar i internationell miljö.

”Inte fackets uppgift att sätta vd:s lön” är rubriken på Dagens Industris huvudledare. Den andas alltför stor förståelse för att de stora bolagen öser ut alltmer pengar varje år till egna direktörer med förklaringen ””Bolagen har blivit större och mer vinstrika de senaste decennierna, det motiverar ett lönelyft.”

Men det är inte alls är bevisat att det är svårare att sköta ett företag med 100 miljarder i omsättning än 50 miljarder. Di har i sin journalistik liksom landets ledande direktörer en övertro på att det är VD:ns åtgärder som skapar framgångar och vinster.

I själva verket är det direktörerna som har ett gemensamt intresse av att ge varandra så höga löner som möjligt.

Jag var med på en bolagsstämma i Electrolux där nye VD:n från USA skulle få storleksordningen 80 miljoner kronor enbart för att börja. Den ilska som småaktieägarna på sista raderna i Berwaldhallen då mumlade till varandra om ordföranden Marcus Wallenberg under debatten nådde inte fram till första bänkarna där finansknuttarna fylkades.

Aktiespararnas riksförbund Sarf har under många år på stämmorna förtjänstfullt nagelfarit ersättningar till företagsledarna i börsbolag. LO-rapporten visar att det inte har räckt på långa vägar.

I motsats till LO som vill ha mer regleringar och högre skatter tror jag på en bredare aktieägaraktivism, från våra AP-fonder, LO- och TCO-förbundens stridskassor samt bankernas aktiefonder (alla som hittills i stor utsträckning hukat).

Om de samfällt går till attack på vårens bolagsstämmor med stridsropet att VD-lönerna inte behöver öka alls är det möjligt att en del huvudägare avstår. Värt att försöka !

Annonser

Två profiler i journalistiken har avlidit i februari
11 februari 2018

Två tidigare arbetskamrater har avlidit i februari, Hans-Ingvar Johnson, 84 år, chefredaktör på Dagens Nyheter, och Christer Petersson, 74 år, ekonomijournalist på Rapport-SvT. Några personliga minnen:

Christer anställdes på Rapport 1980, han kom då från radion, tillsammans med Ulf Wickbom från SvD och jag från DN för att rycka upp ekonomibevakningen. Rapport hade på den tiden över två miljoner tittare mest varje kväll som ett av två nyhetsprogram i TV. Vi startade något år senare programmet Folkets Affärer, lättbegripligt om krångliga ekonomiska sammanhang.

Christer och jag intresserade oss särskilt för den tidens två förgrundsfigurer i svenskt näringsliv när det gällde överraskningar. Jag gjorde allra första TV-intervjun med Refaat El-Sayed när han helt okänd hade köpt penicillinfabriken Fermenta i Strängnäs. Christer skrev 1987 boken ”Refaat och spelet om Fermenta”, året efter kraschen.

Tillsammans med Martin Haag skrev jag boken ”Gyllenhammar” 1988 medan Christer tillsammans med Anders Palmgren 1991 gav ut ”Även med känsla” i samarbete med P-G Gyllenhammar.

Christer var en sällsynt pigg och initiativrik journalist, riktigt trevlig att arbeta med. 1984 gick han över till ”andra sidan” som informationsdirektör på statliga PKbanken. Jag märkte snart att han ångrade sig över att tillhöra makten i näringslivet. Efter ett år kom han tillbaka till TV och efterträdde mig när jag gick över till Sveriges Radio för att starta Ekonomi-Ekot. Christer var också chefredaktör för Veckans Affärer 1989-92.

Hans-Ingvar Johnson var redaktionssekreterare på DN då jag kom dit 1972 och skulle flytta in i hans lägenhet när han blev korrespondent i New York. Det blev inte så, Hans-Ingvar kom snart hem från NY för att bli chefredaktör för allmänna redaktionen vid sidan av Olof Lagercrantz för kultur, Sven-Erik Larsson för ledarsidan.

Det var en turbulent tid på redaktionen. Hans-Ingvar hade problem med en radikal vänsterfalang i ”tjejmaffian”, särskilt när den under förhandlingar påbjöd otillåtna stridsmedel, maskning så att landsortsupplagan blev försenad till väntande lastbilar, tåg och flyg – rent självmål.

Ett annat nedärvt problem på redaktionen som Hans-Ingvar tvingades hantera var den låga arbetsmoralen som nådde en höjdpunkt när sju reportrar åkte ut till båtmässan i Älvsjö, endast en skulle skriva, de andra skulle ”bilda sig”.

Jag hamnade i den tidens Företagsnämnd, som representant för journalisterna i bolagsärenden (löneförhandlingarna för en priviligierad grupp tackade jag i klubbstyrelsen nej till). ”Motståndare” var Hans-Ingvar och VD Gustaf Douglas som jag hade betydligt större gemenskap med än min sekundant Sture Ring, grafikernas ordförande, aktiv kommunist som sade nej till effektiviseringar.

Mycket tack vare Hans-Ingvars jordnära attityd blev det dock ett bra klimat. Jag var kritisk till Hans-Ingvars försiktighet i journalistiken, han ville hellre ha en mängd mindre hänvisningar på första sidan än vad den tidens dynamiske nattredaktör Bengt Welff braskade på med. Men Hans-Ingvar kunde inte rå på Welff eftersom denne vann en mängd utmärkelser i Sverige och utlandet för bästa redigering.

Jag ändrade uppfattning och delade sedan Hans-Ingvars inställning att tidningen borde ha en mer utpräglad redovisningsplikt än gängse jättereportage om ”fattig bonde på åkern”, likartade reportage oberoende av land.

För mig var det en höjdare när jag under en vecka fick rycka in på London-redaktionen där Hans-Ingvar var korrespondent efter tiden som chefredaktör. Den var inrymd hos nyhetsbyrån UPI på en sidogata till Fleet Street. Gentlemannen Hans-Ingvar passade verkligen in i den sägenomspunna miljön.

Jag drabbades av samma ”sjuka” som Hans-Ingvar så känslosamt senare beskrev i en krönika – han kunde inte gå förbi ett tidningsstånd var han än var i världen utan att stanna till och betrakta alla förstasidor och köpa olika tidningar.

Pjäsen ”Ingvar !” om Kamprad i repris
01 februari 2018

Publicerad Sydsvenskans ledarsida

OPINION 27 september 2010

Världens rika tål kritik

Om ni skall komma åt mig, sänka mig, måste ni vara mera Ingvar (Kamprad) än jag. Andemeningen i slutscenerna i Ingvar!

Av: Henric Borgström

En musikalisk möbelsaga, premiär i lördags på Hipp, Malmö Stadsteater, var magnifik med världens möbelkung uppspikad i en ursvensk midsommarstång.

Men trots inledande slängar mot kapitalismen och avslutande angrepp mot Ingvar Kamprad för hans svårartade politiska förvillelse för ett drygt halvsekel sedan, miljarderna placerade i skatteparadis och för Ikeas låga löner, knuffades han inte ned från den höga piedestal där svenska folket placerade honom för årtionden sedan.

Musikalen hade lika gärna kunnat spelas på Ikeas personalfest eller nyårsrevyn i Älmhult utan att väcka förargelse. Ingvar Kamprad har genom åren klarat sig ganska helskinnad genom många angrepp, inte ens talangfulla sådana lär störa honom nämnvärt.

En färsk undersökning om svenska studenters favoritarbetsgivare visar att Ikea belägger förstaplatsen före H&M bland blivande ekonomer och ingenjörer, fjärdeplatsen efter Google, Apple och Microsoft bland IT/data-studenter.

En del studenter kanske bländas av att huvudägarna och grundarna till dessa fem världsföretag också tillhör världens rikaste personer, men fler kanske av deras samhällsinsatser.

I veckan publicerades en uppdaterad lista med Bill Gates som fortsatt etta, amerikanske aktieförvaltaren Warren Buffett som tvåa. Om den hade vidgats till hela världen skulle Ingvar Kamprad, enligt senaste beräkningen av Veckans Affärer, kommit före både Gates och Buffett, osäkert är hur diverse oljeshejkers förmögenhet och en del ryska oligarkers mer eller mindre stulna egendomar skall beräknas.

Men förmögenhetslistan visar åtminstone att de mer hederliga inslagen i den råa kapitalismen har belönats rikligt.

Gates, Buffett och Kamprad har alla tre med innovationer och nytänkande skapat förmögenheterna. Gates har förenklat och förbilligat kommunikationen i världens alla skrymslen. Buffett har visat att långsiktigt aktieägande lönar sig, liksom att först förstå vad bolagen sysslar med innan man köper aktier i dem.

Ingvar Kamprad har metodiskt byggt upp en kedja på över 300 möbelvaruhus världen över som dessutom utökas med ett femtontal årligen. Kamprad har satsat uppskattningsvis 30 miljarder kronor på varuhus i Ryssland, vägrat betala mutor och straffats med stopp för el- och vattenleveranser. Men han tar fortsatta förluster i väntan på att mutkolvarna avsätts.

Förra året gav en tidigare hög Ikeachef, Johan Stenebo, ut ”Sanningen om Ikea”, en starkt kritisk men också beundrande bok. Ett av angreppen gällde att Kamprad hade en djup motvilja mot donationer till välgörande ändamål, dock med flera undantag, till exempel minst en kvarts miljard till utbildningen i industriell design vid Lunds tekniska högskola.

Men det är rätt märkligt att 120 000 nya jobb i möbelkedjan, tiotusentals i andra Ikeaverksamheter och långt fler hos underleverantörer, samt att även fattiga kan köpa bra och snygga möbler till lägre pris, inte skulle räknas som en lika god samhällsinsats som donationer.

Kritiker av kapitalismen bör i högre grad rikta attackerna mot den vettlösa finansvärlden

Två extremer om Kamprad
31 januari 2018

 DI:s chefredaktör större än totalt halvdussinet små Kamprad.

 

Dagens Industris chefredaktör Lotta Edling och Ung Vänsters ordförande Henrik Malmrot simmar på vardera sidan med extremer i svallvågorna efter Ingvar Kamprads död:

1/ Krypande journalistik. Lotta Edling skriver på ledarplats i DI illustrerad med en större bild av henne själv än av den handfull bilder som på samma sida finns av Ingvar Kamprad: ”För oss på DI, som har privilegiet att få vara den centrala informationskällan i svenskt näringsliv….Tack Kamprad, för allt.”

2/ Sniken vill ha Kamprads arv. Henrik Malmrot är på väg att drunkna i skattesubventioner (Ung Vänster får drygt en miljon kronor om året av allas våra pengar, enligt SvD-ledaren idag onsdag). Men Malmrot är långt ifrån nöjd och uttalar: ”Vi är 150 000 arbetare som borde få dela på arvet.”

Arbetare världen över förstår att Kamprad starkt bidragit till billigare, bättre och vackrare möbler inte bara på Ikea, även konkurrenterna har tvingats därtill. Dessutom har hans sätt att tänka smittat av sig till andra branscher.

I eftermälen påpekas att Kamprad bett om ursäkt för att han hade sympatier för nazismen. Det vore klädsamt om ordföranden i Vänsterpartiet Jonas Sjöstedt, Ung Vänsters moderparti, inte bara ber om ursäkt för Malmrot utan också uttalar en ursäkt för att han själv var organiserad extremkommunist i vuxen ålder.

Nazister och kommunister hade en pakt 1939-41 (Molotov/Ribbentrop) som delade upp Europa mellan sig och som ledde till andra världskriget. Kamprads ursäkt har accepterats i vida kretsar, Sjöstedts har uteblivit. Och Sjöstedts politiske arvtagare vill ha Kamprads pengar.

 

 

Min historia med Ingvar Kamprad
29 januari 2018

I slutet på 1990-talet donerade Kamprad mellan en kvarts och en halv miljard kronor (osäkert hur mycket det skulle bli) till en ny utbildning i industriell design vid Lunds Tekniska Högskola (LTH). Vid överlämnandet intervjuade jag honom inför ett hundratal inbjudna, professorer och andra lärare, landshövdingar, kommunpolitiker, några dussin direktörer i näringslivet och elever vid LTH som visat intresse för ämnet.

När vi stod på scenen såg jag att ovanför en dörr i en hörna av lokalen hade någon klistrat upp en stor skylt med handskriven tafflig text i färgkrita – VIP-rum. Jag tänkte att det där kan inte Ingvar Kamprad gilla.

Klara med intervjun och Kamprads bejublade enkla svar steg rektorn upp och tackade med orden: Välkomna till en lätt förtäring, honoratiores ingång vid dörren nere i andra hörnan, ni andra vid bordet här intill.

Vi steg ned från scenen, Ingvar Kamprad viskade i trappan till mig: ”Vi går och snackar med studenterna istället, det är mycket roligare”.

Inom några minuter var han i livlig diskussion med några tiotals studenter vid det enklare bordet. Jag stod snett bakom och såg ned mot dörren i hörnan.

Där stod överståten med avlånga champagneglas och ännu längre snopna ansikten. Deras besvikna ansiktsuttryck hängde i luften:

”Vart tog han vägen ?”

Sedan den dagen har jag trott på Ingvar Kamprads enkla stil, t ex med att hjälpa kunder packa ner varor vid kassorna på Ikea världen över, hade ett genuint ärligt uppsåt, han fick ännu bättre koll på livet ute i verkligheten.

Visserligen hade jag ett decennium tidigare besökt hans nyinköpta vinslott utanför Toulon och blivit förundrad över stilbrottet. Det bortförklarades med att Ikea höll internationella konferenser där. Vid en rundvandring upptäckte jag att Kamprad redan börjat sälja gårdens vin i en liten butik intill.

Kapstaden, politisk turbulens och vattenbrist
24 januari 2018

Sydafrikas parlament finns i den pampiga byggnaden i Kapstaden, presidenten och regeringen i Pretoria 130 mil norrut fågelvägen. Tyst och stilla är det i stora sessionssalen tills det öppnar igen andra veckan i februari.

Uppe i norr och i tidningarna är det desto livligare sedan president Zuma lyckats klamra sig kvar åtminstone ytterligare ett år i det allra högsta ämbetet. Detta sedan han petats som ordförande i ledande partiet ANC och försöken att lansera exhustrun misslyckats. Mycket tyder på att ANC förlorar den egna majoriteten för första gången sedan frigörelsen 1994.
Det är svårt att tänka sig att en annan demokrati skulle ha tålamod med en genomkorrupt president. Även vicepresidenten och nye ANC-ordföranden Ramaphosa ifrågasätts, hur han tidigt lämnade politiken, blev framgångsrik fackledare för gruvarbetarna, sedan affärsman som på några få år byggde upp en privat miljardförmögenhet. Det är inte helt klarlagt hur det gått till.

Ett annat problem för Ramaphosa i opinionens ögon är att han 2012 krävde polisattack mot en vild strejk, 34 gruvarbetare avled efter skottlossningen.
Men många sätter stora förhoppningar till Ramaphosa, han väntas inte vittja i statskassan.

Mycket går framåt, åtminstone i Västra Kapprovinsen längst i söder. Men så har den ett fantastiskt läge för sjöfarten mellan kontinenter, ett underbart klimat sommartid under vår egen vinter, stora jordbruk, inte minst vingårdar som säljer alltmer ut i världen.

Men som på de flesta håll i u-världen ökar fattigdomen i breda lager även om medelklassen växer i alla folkgrupper. I dessa dagar börjar det nya läsåret, utbildningsystemet kritiseras starkt samtidigt som det fortsätter att öka, sjukdomarna minskar. Västra Kapprovinsen har ca 6,5 av landets närmare 57 miljoner invånare. Detta paradis har just nu ett allt överskuggande problem som förvärrats under flera år. Svår torka, omfattande vattenbrist, kranar på offentliga toaletter stängs av, allt hårdare restriktioner planeras. Tiden är knapp, prognoser säger att vattnet tar slut i april om inga ihållande skyfall dyker upp innan dess.

Fortsatta försummelser med vattenförsörjningen plus påstådd korruption har bidragit till att Patricia De Lille i Democratic Alliance, som för ett och ett halvt år sedan överlägset vann över ANC-kandidaten,  tvingas nu avgå som borgmästare i Kapstaden.

Vädrets makter får nog rädda vattenförsörjningen.

På plats i Sydafrikas nya parlament i Kapstaden[/caption

Stenbeck in Staying alive 1983 och jag still alive
12 januari 2018

SvD Näringsliv sid 8 idag har en intressant artikel om hur Jan Stenbeck definitivt tog makten över skogsindustrin Korsnäs och Sandvik, använde vinsterna till att bygga upp MTG, Tele2 och mycket annat.

På bilden intervjuar jag för Rapport-SvT Stenbeck utanför extrastämman på biografen Draken där Jan betalat biografvaktmästaren för att han på natten bytte ut John Travoltas namn på sitt eget.

I bakgrund syns fr v ekonomijournalistera Roland Svensson, SvT-Aktuellt, Lennart Ekdal, DN på den tiden, Anders Palmgren, senare TV 4, skymd AnnaBell Dahlberg, SvD, senare DI, Kalle Jungkvist som på Aftonbladet kom att leda digitaliseringen i svensk press samt Sören Edgar, GP.

Vadå ”flathet hos rättsvårdande myndigheter” ?
21 december 2017

I min förra blogg citerade jag Gabriel Urwitz och Lena Posner Körösi som i Dagens Industri skrivit om flatheten inte bara hos politiker utan också hos rättsvårdande myndigheter.

De som undrar över påståendet om flathet hos rättsvårdande myndigheter kan ta del av några aktuella domslut:

O Norrköping, familj på sommarutflykt i bil, pappan blev arg på mamman och hotade döda henne, barnen i baksätet grät och höll för öronen. Mannen blev alltmer rasande under färden och slog sönder inredning i bilen, därefter stryptag på mamman. Tingsrätten dömde till fyra månaders fängelse, mannen överklagade och hovrätten sänkte till tre månader.

O Finspång, 35-åring försökte klättra in till kompis sedan han slagit sönder fönstret med yxa. Kompisen tog fram en hammare och slog inkräktaren i ansiktet. 35-åringen krossade badrumsdörren under nya hot och jagade den boende, ”det var bara för att få ut ilskan”. 35-åringen slapp att bli dömd för grov misshandel, istället blev det grovt hemfridsbrott. Flera andra brott lades till och totalt skulle han få åtta månaders fängelse men det omvandlades till skyddstillsyn och behandling mot missbruk.

O Norrköping. När en 38-åring fick veta att exfestmön som han groggade med hade kontakt med en ny man blev f d pojkvännen arg och gav henne tre knytnävsslag så att blodet forsade. Mannen slapp undan med två månaders fängelse och skadestånd på 12 000 kronor.

O Finspång, 20-årig hotade att döda sin tidigare tjej i ett SMS. Dessförinnan hade på en konsert tagit stryptag på henne. Tingsrätten konstaterar att det råder stor osäkerhet om vad som egentligen hänt. Mannen frikänns från misshandel men döms för olaga hot. Skadestånd 5 000 kronor.

Attentat antisemitism flathet nedmonterad historieundervisning
16 december 2017

Rekommenderar läsning av Dagens Industris debattsida 16 december ”En skam för Sverige att judehatet ökar”. Där föreslår Lena Posner Körösi och finansmannen Gabriel Urwitz sju punkter för att komma tillrätta med ”den flathet som politiker och rättsvårdande myndigheter uppvisat”.

Jag tar här upp två punkter:

O ”Obligatorisk undervisning om Förintelsen, svensk och europeisk historia samt religionsundervisning…..Det är inte acceptabelt att dessa lektioner ibland saboteras av elever och föräldrar som inte vill delta i undervisningen om Förintelsen…för att det inte stämmer med den egna eller familjens religiösa eller politiska uppfattning.”
O ”Många flyktingar som kommer från Mellanöstern kan ha vuxit upp i en miljö som är starkt antisemitisk….Vi hyser stark oro för de parallellsamhällen som växer fram i vissa förorter, framför allt runt våra storstäder”, skriver de.

Jag gick i skolan på 1950-talet, få år efter andra världskrigets slut. Då var historia ett av huvudämnena och vi blev starkt medvetna om sambandet mellan historien och nuet.

Gymnasiets humanistiska linjer hade då 207 timmar historieundervisning per år, från 1970 var den sänkt till 198 timmar, 1994 ned till 190 timmar och så det stora språnget år 2000 ned till 80 timmar.

Ämnet historia hamnade under många år som en underdel av samhällskunskapen. På naturvetarlinjer var motsvarande timantal 181 på min tid ned till 149 och sedan 80 timmar från 1994. Det är snårigt att beskriva på hur det är idag, men elever kan tydligen komma undan med 50 timmar historia på ett läsår trots påstådd allmän ökning.

Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar är medskyldiga till nedmonteringen. Dagens politiker får gärna åka runt i världen och berätta hur förträffligt Sverige är. Men det är lätt att hålla med Körösi/Urwitz om att beslutsfattare på allvar måste ta tag i självförvållade problem här hemma.

Jag brukar inte instämma i svepande negativa omdömen om politiker som har tufft nog att väga samman olika intressen. Men Körösi/Urwitz är något på spåren när de apropå historielöshet och nutidens attentat talar om flatheten hos politiker och rättsvårdande myndigheter. Den är åtminstone alltför utbredd.

Alliansen och dess tre tidigare regeringsperioder
14 december 2017

      För  ett år sedan ledde jag en diskussion i en fullsatt Riksdagens förstakammarsal om lärdomar av tre tidigare borgerliga regeringsinnehav: 1976-82 under Fälldin/Ullsten, 1991-94 Bildt och 2006-14 Reinfeldt. Fyra ledande politiker från dessa regeringar inledde: Fredrik Reinfeldt (m), Maud Olofsson (c), Bengt Westerberg (fp/lib) och Stefan Attefall (kd).

Därefter kommenterade 2016 års partiledare vad som sagts. Det var svårt att urskilja olika uppfattningar, de åtta var i stort sett ense om vad som varit bra och mindre bra i den ekonomiska politiken under deras tidigare regeringar.

Att de fyra borgerliga partierna i opposition idag har lite olika uppfattningar i vissa frågor är inte särskilt märkligt. Vid en eventuell valseger om knappt nio månader (9 september) kommer de självklart vara överens. Men medierna är mer intresserade av regeringsfrågan, vem ska regera med vem och samtidigt ta stöd av ytterpartierna. Detta går inte att svara på förrän vi har valresultatet.

Trots det saggar de politiska reportrarna om regeringsfrågan, om och om igen. Den som hör sig för bland väljarna får snart klart för sig att försvinnande få anser den vara viktigast redan idag.

Intresserade av ekonomisk politik, särskilt krishantering, med tålamod i knappt två timmar kan gå in på Youtube.com och lyssna:

Alliansseminarium den 12 december 2016