Vilka är värsta klimatbovarna ? 31 januari 2017

Enligt ett konsultbolag South Pole Group med huvudkontor i Zürich är det svenskt stål SSAB, skogskoncernen Stora Enso och flygbolaget SAS.

Senaste skrivbordsprodukten hamnar som nyhet på Dagens Industris förstasida idag under rubriken ”Börsens värsta utsläppsbovar”. Som så ofta blir läsare missledda av sensationspressen.

Jag var i helgen utfrågare på Hindersmässan i Örebro, det 153-åriga Bergshandteringens Vänner (BHV), som brukar samla ett halvt tusen bergsmän till initierade diskussioner, numera också allt fler yngre kvinnor som snabbt vinner terräng i en av de mest mansdominerade branscherna.

Tjugotalet stålverk sysselsätter i Sverige direkt 16 000 personer, med företagen närmast runt omkring blir det över 60 000. Föredragen handlade om digitaliseringen som nu tar fart med högre effektivitet, bättre produkter och arbetsförhållanden, högre kompetens krävs på många håll.

Resultatet lär bli klart färre anställda i industrin. Snabbare än tidigare kommer det att gå, men var och hur återstår att se.

Det mest intressanta branschen sysslar med ur miljösynpunkt är att ersätta kolet med vätgas så att restprodukten blir vatten istället för koldioxid. SSAB med stora masugnar i Oxelösund och Luleå svarar idag för ca 10 procent av Sveriges totala utsläpp, 6 av ca 60 miljoner ton koldioxid. (Dessutom släpper bolaget ut 3 miljoner ton, bl a  i Finland efter köpet av Ruukki.)

Staten är med och sponsrar projektet med 7 miljoner kronor, deltar gör också statliga LKAB med två av världens djupaste underjordsgruvor i Kiruna och Malmberget/Gällivare samt Vattenfall.

Tidshorisonten för den helt nya tekniken är 20 år framåt i tiden för att i bästa fall hitta en metod som ersätter den hur järn har framställts så länge vi känner till det, i Bergslagen åtminstone sedan 1300-talet.

Lyckas teknikerna har de åstadkommit den största miljöförbättringen någonsin. ”De värsta miljöbovarna” är inte de som arbetar med att förbättra månghundraårig teknik. De finns på andra håll.

Jag har tidigare beskrivit hur de stora miljökonferenserna samlar hundratals privatflygplan trots att det finns reguljärflyg.

Andra miljöbovar är konsultföretag som i likhet med South Pole vid sidan om sin seriösa miljöverksamhet skrytsamt sprider vilseledande information under rubriken ”vi har uppnått hittills….räddat över 17 000 hektar skog” och lyckats ”skydda eller återställa 250 000 kvadratkilometer mark”, som jämförelse mer än halva Sveriges yta.

I det verkliga livet är det industrin tillsammans med pådrivande politiker och deras tjänstemän, i sin tur påeldade av seriösa miljödebattörer, som initierar och genomför miljöåtgärder.

Populism om miljardärer 17 januari 2017

Visst är det stötande att som Oxfam skriver i populistisk men kanske sakligt korrekta sammanfattning ”8 män äger lika mycket som halva jordens befolkning”. Oxfam är en nyttig organisation när den sysslar med sin huvuduppgift att samla in pengar och ge bistånd till fattiga.

Men som samhällsdebattör är dess ledning onyanserad. Den kanske har rätt i att hälften av världens dollarmiljardärer har fått sina förmögenheter via arv eller ”genom privilegierade relationer med regeringar.”

En mer nyanserad bild hade kunnat se ut så här: Bill Gates toppar listor över världens rikaste. Men han är väl den nu levande som betytt mest för att ha lyft välståndet i världen, om än indirekt. Microsoft har bidragit till att göra en stor del av världens administration och produktion både billigare och effektivare, vilket är en bidragande orsak till att välståndet för världens medel- och arbetarklass stigit påtagligt under ett par decennier, trots krig, terror och annat elände.

Vi kan ta tre svenska familjer vars medlemmar är dollarmiljardärer och där grundarna bidragit till lägre levnadskostnader, både direkt via sina företag och indirekt genom att tvinga konkurrenter till lägre priser:

Kamprad Ikea; billigare möbler med omvittnat god design.
Persson HM; billigare kläder med uppskattat mode.
Rausing Tetra Pak; förpackningar som minskar slöseriet med sur mjölk, hållbar mjölk sprids i världens u-länder.

Deras förmögenheterna finns privat och i stiftelser (ofta för välgörenhet), de finns i Sverige och andra länder, inklusive skatteparadis. Men huvuddelen av kapitalet arbetar i samhällsnyttiga företag.

I Ikea är det grundarens tre söner, i de andra är det barnbarnen som sitter på förmögenheterna och yttersta makten i företagen.

Många tror att ett sätt att komma åt snedfördelningen av förmögenheterna är att återinföra arvsskatt. Den avskaffades dock i Sverige av Socialdemokraterna under Göran Persson årsskiftet 2004/05.

Anledningen till att (S) drev igenom avskaffandet var att rika svenskar skulle lockas flytta tillbaka till Sverige, vilket också skedde i stor utsträckning.

I de länder som avskaffat arvsrätten för förmögenheter har samhällena utarmats med undantag för den styrande klicken ideologer. Det är uppenbart att fattiga snabbare lyfts upp till dräglig ekonomisk levnadsstandard i kapitalistiska samhällen.

Vi får önska Oxfam god framgång i sin huvudmålsättning, att hjälpa de som verkligen behöver det. En bättre analys kan underlätta.

SCA, SSU och Miljöpartiet 12 januari 2017

Kvällstidningarnas beskrivning av SSU-ordföranden 26-årige Philip Botströms taxiresa för 7 900 kr från Folk och Försvars möte i Sälen till Stockholm är intressant på flera sätt. Notan skulle först betalas av ungdomsförbundet eftersom det var tjänsteresa, men efter blåsväder uppges att SSU-ordföranden själv ska betala eftersom han var utarbetad – mystiskt.

I slutändan finansieras partierna och deras ungdomsförbund alltmer av skattepengar, plus starkt ifrågasatt lotteriverksamhet i Socialdemokratisk regi. Detta eftersom medlemsantalen minskar kraftigt.

Omtänksam om andra trafikanter uttalade Botströms pressombudsman 20-årige Pavlos Cavelier Bizas att valet av taxi också berodde på det ”hala väglaget”.

Det är uppseendeväckande att unga framåtsträvande Socialdemokrater nu tillägnar sig tidigare ledande Miljöpartistiska politikers inställning till taxiåkande. Den finns för övrigt i alla partier.

Miljöpartisten Yvonne Ruwaida avslöjades 1999 av Aftonbladet som svensk rekordhållare i taxiåkande på skattebetalarnas direkta bekostnad. Då åkte hon taxi för ca 70 000 kr under ett år, året efter för ca 60 000 kr. Ruwaida försvarades av partivänner med att taxi ändå rör sig om ”kollektivtrafik”, något som är högst ovanligt språkbruk.

Dagens rödgröna regering handplockade därefter Ruwaida till statssekreterare och planeringschef åt miljö- och klimatminister Åsa Romson. Sedan Romson och Ruwaida avkopplats från regeringskansliet i höstas har Ruwaida fått välavlönat arbete på statliga Vattenfall med ”förändringsarbete och innovationer”.

Aftonbladet avslöjade 2011 att Mikaela Valtersson, Miljöpartiets dåvarande kandidat till posten som språkrör, åkt taxi 43 gånger under ett halvår hem till Upplands Väsby för nästan 18 000 kr på skattebetalarnas bekostnad. Detta trots att hon bodde ca 300 meter från en station för pendeltåg.

Tidningen påpekade att tåget tar hälften så lång tid som taxi.

Valtersson skyllde på sena kvällar i huvudstaden, voteringar i Riksdagen, viktiga möten i Upplands Väsby och att ”det varit flera stopp i pendeltågstrafiken”. Det sistnämnda är för övrigt något som i stort sett alla tågresenärer råkar ut för tid till annan.

SCA-direktörernas privatflyg har ibland försvarats, t ex när andra direktörer talat om att det ändå handlar om småpengar jämfört med ”viktiga affärer”.

Men det allvarliga och ofta förbisedda är när direktörer, Miljöpartister, SSU-are, och andra företrädare är lättsinniga med bolagens, partiernas och skattebetalarnas pengar – då sprider sig en osund slösaktig kultur också nedåt i organisationerna.

Ett gemensamt drag för dessa företrädare är att de skickar notan vidare, ett ännu värre drag är när de inte i ord (då är alla jämlika och har ”lika stort värde”) men i handling betraktar sig som betydligt viktigare än dem de representerar.

Farliga P-böter i Thailand 11 januari 2017

Omgiven av fyra glada men tuffa thailändska poliser tvingades jag upp på bönpallen i hopp om att hitta min försvunna hyrbil. Jag hade under några timmars restaurangbesök parkerat den strax utanför, tydligen där det var förbjudet.

Det blev en uppfriskande tur till en sandplan i utkanten av centrum, lervälling efter senaste dagarnas monsun, där fyra bilar stod utplacerade lite hur som helst. När jag återfann min bil sade polismannen uppfordrande: ”Money !” Jag hade 200 Baht (drygt 50 kr) löst i fickan, han tog dem och tackade glatt.

I nattens mörker hann jag inte fråga om kvitto innan han var försvunnen.

Förra vintern blev en kompis på hyrd motorcykel fast i närheten. Omgiven av tre poliser avkrävdes han ”böter” på 300 baht för att han inte hade hjälm på huvudet. När han betalat fördelades sedlarna, 100 baht per polis. Kompisen fick åka vidare utan kvitto.

Affärerna avslutas åtminstone med leenden.