En sann utrikeskorrespondent är död

I torsdags var jag hemma hos Lucette Guston på Rue Fremicourt i Paris, maken Richard låg sedan ett halvår tillbaka på ett sjukhus i Fontainebleau, intagen för strupcancer. Lucette försökte ringa fyra gånger för att tala med Richard, jag en gång, men personalen kopplade bort oss.

Ett dygn senare, natten till lördagen, avled den som mer än andra jag mött levde upp till bilden av en utrikeskorrespondent. Han skulle ha fyllt 91 år på Sveriges nationaldag.

Richard kom till Paris omkring 1950 där han började arbeta för GHT, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han skrev också för FLT, Förenade Landsortstidningar innan han blev korrespondent för SDS, Sydsvenska Dagbladet. Där verkade han under drygt ett halvsekel, på sluttampen med kåserier.

Vi kamperade ihop bland annat i Portugal efter revolutionen 1974, året därpå i Madrid när diktatorn general Franco låg på dödsbädden. Sommartid kom Richard till Waxholms hotell och vid besöken i Skåne på Sydsvenskan höll han hov på restaurang Två Krögare, kallad Bullen, i Malmö. Han hävdade att han aldrig ätit en middag i bostaden, istället alltid på krogen och att han nästan varje eftermiddag gick på bio.

Ekonomiskt oberoende krävde Richard alltid att få ta notan hur många som än dök upp. Men det var främst för hans berättelser om livet i Frankrike som unga journalister och en del övrig personal på tidningen gärna samlades vid hans gästabud. På flera av hans stamkrogar i Quartier försvann han ut i köket och försökte lära kockarna att laga maten lite mer à la svensk husmanskost.

Vi lärde oss mycket om kontinentens offentliga personer, det som inte alltid passade i tidningen.En av många berättelser var hur Olof Palme vid besök i Paris smet iväg från sina officiella göranden under några timmar för att spela pingis med Richard, vilket de ofta gjort på internatskolan i Sigtuna.

Richard var som klippt ur en film om en bohemisk journalist med en gauloise i mungipan, oftast utan fyr, i en sedan årtionden urtvättad trenchcoat och en liten hatt på bakhuvudet. Han visste oftast mer än de politiker, byråkrater, kulturpersonligheter och företagsledare han träffade. Han hade en välgörande skeptisk inställning till officiella utsagor som han ofta kommenterade i humoristiska cynismer.

Därför var det rörande att uppleva Richard Guston på Sydsvenskans avskedsmiddag för honom, där han öppet grät över att vid över 75 års ålder tvingas sluta skriva.

Jag ser här i Paris att Zlatan kallar sig legendar. Richard var en legend utan att behöva säga det själv.

Annonser

4 svar

  1. Vilket spännande liv Richard levde !

  2. Upplevde honom i Paris under 70 71
    Skön och intressant människa G Ljung fanns med på den tiden också

  3. Well said, dom vi säger här över. Lennart

    Sent from my iPhone

    >

  4. Tack, Henric, för detta fina minnesord. Ja, det känns som en epok är slut. Med Richard har en av de sista klassiska utrikeskorrespondenterna gått bort. Det känns väldigt tomt. Paris stadslandskap har också mist en färgstark profil.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: