Därför flydde jag Sverige till Peggy i Venedig….

Har just sett filmen ”Peggy Guggenheim: Art Addict” om hennes liv, där konsten verkade vara viktigare än de två barnen och alla karlar på löpande band. Jag följer med intresse debatten sedan 2011 om Guggenheimstiftelsens försök att bygga en konsthall i Helsingfors, där motståndet är överraskande stort mot att få och ekonomiskt bidra till en världsattraktion liknande dem i New York, Venedig och Bilbao. Den hittills största blir klar i Dubai nästa år.

Minnena efter filmen dök också upp från mitt besök på Konstbiennalen i Venedig 2005 då Sverige ställde till med skandal genom att bokstavligt talat inte visa någonting i den fina öppna konsthall som vi delar med Finland och Norge. Istället skulle vi besökare ställa oss mitt på golvet och lyssna till vinden i trädkronornas löv utanför hallen, prasslet förstärkt via mikrofoner.

Med finskt ”sataana perkele” hoppade broderlandet i öster av i protest det året medan svenskarna försökte skrapa bort ”Finlandia” ingraverat i betongväggen för att dölja pinsamheten. Och den ansvariga svenska kuratorn har sedan dess fortsatt med fler fiaskon i tolv års tid på Lunds konsthall.

Jag återger därför min krönika på Sydsvenskans ledarsida 9 oktober 2005:

Tomma intet

Mötet med den totala tomheten var inte chockartat, det var skrattretande. Inför besöket på den nordiska paviljongen vid konstbiennalen i Venedig hade jag tränat mig på konsthallarna i Malmö och Lund, där man hakat på den internationella trenden att ställa ut i stort sett ingenting.

Åsa Nacking, chef för den vackra konsthallen (byggnaden alltså) vid Mårtenstorget i Lund, hade i år (2005) befordrats till chef också för den nordiska paviljongen i Venedig. Där lyckades hon bräcka sina egna tidigare försök i Lund att visa ingenting.

Konstintresserade som minns den tomma konsthallen i Malmö i somras (2005)skulle också känna igen sig i Venedig, försöken att få publiken att uppleva just nollpunkten. Där har Sverige, Norge och Finland sedan 1962 tillsammans arrangerat utställningar. Om årets formulerade en konstskribent i Sydsvenskan i somras upplevelsen sarkastiskt: en tunnel mellan den ryska och den amerikanska paviljongen.

Chansen att visa några av de många lovande eller etablerade svenska konstnärerna har Åsa Nacking försuttit under de fem månader biennalen varit öppen. Den internationella publiken i Venedig som passerade har istället
fått uppleva sitt eget småpratande, förstärkt via mikrofoner och högtalare istället för svensk bildkonst.

x

Nu ska det sägas att Åsa Nacking inte är ensam om att visa det minsta möjliga. I flera andra paviljonger har minimalismen också drivits till sin spets. Men där finns åtminstone någonting att häpna över.

Åsa Nacking har dock tagit årets pris i tomhet, först på hemmaplan i Lund, sedan i Venedig. Men att hoppa på en internationell trend är inte prisvärt, meriterar inte för att få agera spjutspets för svensk konst.

Problemet är att kulturbyråkraterna släpper fritt den som har den tokigaste inneidén, dessutom skattemiljoner till självförverkligandet. Det gör man inte i Finland, känt över världen för både god konst och design. Följdriktigt hoppade den tilltänkta finländska konstnären i år av den nordiska paviljongen i protest när hon blev varse innehållslösheten.

Och våra kulturpolitiker vågar som vanligt inte protestera mot egotripparnas handhavande av konstnärsmedel. De är rädda för den folkstorm i vattenglas som genast utbryter när en konstnär eller konsthallsintendent blir ifrågasatt av den som tillhandahåller pengarna. Konstfolket vet att slänga sig med ordet censur som gärna hamnar i tidningsrubriker.

Pinsamheten i Venedig har fram till stängningen i söndags försökt döljas genom att Finlandias namn ovanför Norvegia och Svezia blivit bortskrapat. Men det är fortfarande urskiljbart på betongväggen som ett monument över den finländska flykten från klåparna. Själv flydde jag till Peggy Guggenheims museum invid Canal Grande, späckat med fantastisk modern konst.

När jag tidigare besökt konsthallen i Lund under Cecilia Nelsons sista tid som urartade med tantsnusk, ett rum för onanister, och Åsa Nackings försök att hamna i kultursmeten via olika installationer – som ersatt måleri och
skulptur – frågade jag var dessa hamnar efter utställningarna. Det kröp då fram att flertalet installationer inte finner någon köpare, inte ens någon som gratis vill husera bråten.

Många installationer hamnar därför på sophögen, ja, bokstavligen bland andra sopor där de i och för sig oftast hör hemma. Men ansvariga konsthallsintendenter får nya pengar att leka med. Och konstnärer som tröttnat på måleri och skulptur lever vidare på stipendier och andra bidrag genom att fylla konsthallarna med hemsnickerier och videofilmer.

Det kallas samtidskonst, då vågar som sagt politikerna med penningpåsen inte ingripa och förvisa dem till Emils snickarboa eller någon dokusåpa.

I stället jamsar de med: ”personligen känner jag inte för utställningen, men den konstnärliga friheten….”.

Det gör att Åsa Nacking med lön och miljonbidrag öppet kan håna den konstintresserade allmänheten, dessutom i underbara Venedig. Civilkuraget finns nämligen inte hos beslutsfattarna som disponerar skattemedlen.

Och vad svarar konstmaffian när folk blir förbannade över utebliven konst: ”det blev succé eftersom vi oroade, folk visade engagemang genom att bli upprörda.”

Konsthallscheferna i Malmö och Lund kan alltså inte skilja mellan total tomhet och konstnärlighet. Därför borde de vara diskvalificerade frånfortsatta chefsjobb i branschen.

(Post festum: Vintern 2015/16 har politikerna i Lund beslutat att konsthallen i Lund ska få en mer folklig användning, vilket retat kulturfolket att starta namninsamling för att konsthallschefen ska få sitta i orubbat bo. Å andra sidan har jag själv aldrig fått så stort gensvar som när jag kritiserat de spektakel – installationer på väg till skroten – som alltför ofta visas där).

Annonser

Ett svar

  1. Tack käre vän Skarpt skrivet Varför visar man inte ngt av unga duktiga konstnärer som på detta sätt kan pryda väggar i En konsthall .. O ge dessa chancen att visa sitt kunnande o väcka intresse o bli sedda .. Kort sagt konst som även kan prydas i ett hem .. Ett föredöme är Liljewalls .. I stället placeras dessa utbildade konstnärer ex som tunnelbanevakter etc .. O får aldrig en chance ! Och varför dekoreras inte hotellrum med äkta konst !! Dom stora hotellkedjerna använder sej av billiga dekorativa tryck ., orsak enligt min senaste information .. Konst är inte avdragsgillt ? I stället ger staten sociala bidrag till arbetslösa konstnärer !!!! Inte särskilt begåvat . Vore kul att se äkta konst ., o slippa dessa hopplösa intellektuella Installationer! Ska se filmen om Peggy .. En modig kvinna Marianne Bergengren

    Sent from my iPhone

    >

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: