En kul vecka i Finland

Den gångna veckan i Finland där jag sedan 1978 skriver fristående kolumner på ledarsidan i den ledande finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladet (Hbl) och är Nordenkorre för civilingenjörernas och -ekonomernas tidskrift Forum för Ekonomi och Teknik sedan 2004.

Örjan Berner, tidigare ambassadör ibland annat Moskva, Bonn och Paris har vid 75 års ålder fått hoppa in som tillfällig ambassadör i Sveriges magnifika residens, en replik i miniformat av Stockholms slott, beläget strax intill presidentpalatset i hamnen. Han  hade bjudit in riksbankschefen Stefan Ingves plus cheferna för de stora bankerna och ett antal ekonomer. Ingves, för övrigt uppvuxen i finländska men svenskspråkiga Närpes och Vasa i Österbotten,  betonade med eftertryck  hur viktig både statens och bankernas soliditet, egna kapital, är för att stå emot framtida kriser. Under diskussionen blev Ingves lite mer lössläppt,  på frågan om återkommande finanskriser skakade han sitt huvud i händerna och funderade över hur funtande vi är med spruckna bubblor ungefär vart tionde år, vi har svårt att lära oss  av tidigare misstag. Tänk om vi kunde hantera vår ekonomi så att det bara blev vart femtionde eller hundrade år, drömde han om.

Hur Ingves tal om stärkta balansräkningar i bankerna går ihop med finansminister Anders Borgs åsikt att bankerna tjänar för mycket, åtminstone på bolånen, framgick inte klart. De två har olika roller. Om båda kraven ska kunna tillgodoses, ökat eget kapital och lägre bolåneräntor,  måste rimligen bankerna hålla igen med utdelningen till aktieägarna. (Bankdirektörernas alltför höga löner har ju mer en psykologisk än direkt ekonomisk betydelse.)

I annat sammanhang diskuterade jag med chefsekonomen på finlandssvenska banken Aktia varför det tar så många år för Finland att komma tillbaka till tidigare BNP, alltså totala produktionen av varor och tjänster:  Under värsta krisåret 2009 tappade Sverige ca 5 procent och tog i stort sett tillbaka allt året därpå och vi har alltså nu den högsta produktion och därmed ekonomiska standard vi någonsin haft. Finland däremot tappade ca 8 procent samma år och tar tillbaka hela tappet först 2014, enligt prognoserna. Nokias kräftgång betyder flera procent av BNP, men det kan knappast  vara hela förklaringen, också Ericsson och andra stora svenska industrier har minskat produktionen hemmavid och byggt ut i Kina och i andra länder. (En reporter  på SR:s finska Sisuradio planerar sända diskussionen.)

Besök hos Finlands stora stålindustrier: Rautaruukki  handelsstål (ägare till Wirsbo bruk i Sverige) som lyckas  göra stålet allt lättare och hållfast så att det klarar konkurrensen mot aluminium, gummi och allsköns blandningar. Outokumpu rostfritt (ägare till Avesta, Degerfors, Nyby, del av Söderfors, Storfors, mm) väntar nu på EU:s godkännande i höst om att få köpa Thyssens Krupps rostfria och då bli världens största tillverkare. Finska staten går ned i ägande och tyskarna blir störst med knappt 30 procent i Outokumpu. Efter fyra förlustår på raken måste något radikalt göras.

I stort sett hela den svenska stålindustrin med SSAB och BE Group (Bröderna Edstrand) som undantag är ägd från utlandet, men den drivs vidare här hemma med investeringar och efter omständigheterna  god framgång, nästan alla tillhör de halvdussinet världsledande inom sina mycket specialiserade nischer.

Särskilt kul blev sista kvällen när Örjan Berner hade en tillställning med många framträdande personer i det offentliga livet, däribland flera kolumnister i Hbl. Jag hamnade intill historieprofessorn Matti Klinge, 76 år, som blev ordentligt kontroversiell när han i en bok hävdade att Finland hade det bättre (mer självständighet) som autonom delstat i kejserliga Ryssland 1809-1917 än under den tidigare svensktiden. Klinge rättade mig när jag talade om tsartiden i Finland, det var kejserligt, inte ryskt tsardöme, sade han bestämt.

Tidigare presidentkandidaten Elisabeth Rehn var på plats, som jag intervjuat utomhus under den kallaste av dagar 1994 när hon kampanjade till presidentposten och förlorade knappt mot Martti Ahtisaari samt den varmaste av dagar när hon var världens första kvinnliga försvarsminister. Nu skulle hon, 77 år,  utomlands på ett av sina FN-uppdrag.

Kul att träffa så många aktiva 70 +,  allt fler med intressanta jobb följer redan Fredrik Reinfeldts råd om  att arbeta till åtminstone 75.

Ute på stan råkade jag på Herman Lindqvist, 69 år, som skriver drygt en bok om året och som just nu vistas åtta veckor i sin uppväxtstad Helsingfors där han bodde i svenska ambassadens gårdshus i nitton år, pappan var pressråd. Herman kommer ut med sina memoarer i höst, han hade hunnit fyrtio sidor om ungdomstiden i staden.

Både Reinfeldt och Löfven använder begreppet etnisk

Så har vi fått ännu en absurd politisk debatt, den om politiker slaviskt ska följa Statistiska centralbyråns definitioner i sina många tabeller om utrikesfödda eller om man som statsminister Fredrik Reinfeldt kan använda begreppet ”etniska svenskar mitt i livet”.

S-ledaren Stefan Löfven går till hårt angrepp mot Reinfeldts uttalande: ”Jag tycker det är otäckt att en statsminister i Sverige pekar ut vissa grupper och särar ut dem i vi och dom”.

Men begreppet etnisk tillhörighet finns, dock inte i SCB:s tabeller. Under Löfvens tid som ordförande i Metall gjordes en sammanställning (19 januari 2011) där det om diskrimineringslagen sades att den har ”till ändamål att främja lika rättigheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion.”

När Löfven nu blivit ordförande i Socialdemokraterna beslutade partiet i Stockholms Stad 22 mars om ett program för jämlikhet ”oavsett etnisk tillhörighet och religion”.

Löfvens egna organisationer rör sig alltså med begreppet ”etnisk”. Se också  hur det vimlar i Socialstyrelsens och andra myndigheters språkbruk. Men plötsligt ska ordet inte få användas, enligt Löfven, i en diskussion om arbetslösheten. Det är väl just i det ämnet åtgärder kan få en instrumentell effekt, att politikerna gör betydligt mer för att minska den höga arbetslösheten särskilt för utrikes födda  (se SCB:s tabeller som för varje årsgrupp indelar arbetslösa i svenskfödda och utrikesfödda).

Reinfeldt gör det enklare för sig om han i fortsättningen använder statistikernas exakta definition i tabellerna, ”utrikes födda”. Den långa rad ledarskribenter, främst socialdemokratiska, som brännmärker användandet av begreppet ”etnisk ” kan efter fördömandena av Reinfeldt nu gå vidare och kräva att ordet rensas bort  hos den egna rörelsen om de är konsekventa.

Partiledare mer demagoger än pedagoger

Både statminister Fredrik Reinfeldt (m) och oppositionsledaren Stefan Löfven (s) visade dålig vilja i TV-debatten i söndags att informera ordentligt om sakförhållanden, istället uppträdde de som demagoger i var sin fråga:

Reinfeldt hävdade att  låginkomsttagare tjänat mer på jobbskatteavdragen procentuellt än höginkomsttagare. Javisst, men han borde ha upplyst TV-tittarna om att i kronor har höginkomsttagarna tjänat mer på avdragen helt enkelt eftersom de betalar mer i skatt.  

Löfven återkom till de rysliga siffrorna att 25 procent av ungdomarna är arbetslösa, hela 40 procent av de yngsta. Javisst, men flera gånger har både Arbetsförmedlingen och  Statistiska Centralbyrån påpekat att de allra flesta av dessa ungdomar studerar, den verkliga arbetslösheten ligger på högst hälften, illa nog.

Partiledarna tillhör våra främsta opinionsbildare. Då borde de känna ansvar för att ge väljarna nyanserad och oantastlig information,  ensidighet lönar sig inte i längden.

Forts: Uteblivet konstbråk……. Minnen från Venedig 2005

Henric Borgström, Oberoende krönika ledarsidan Sydsvenskan 2005

Tomma intet i Venedig

Mötet med den totala tomheten var inte chockartat, det var skrattretande.

Inför besöket på den nordiska paviljongen vid konstbiennalen i Venedig hade jag tränat mig på konsthallarna i Malmö och Lund, där man hakat på den internationella trenden att ställa ut i stort sett ingenting.

Åsa Nacking, chef för den vackra konsthallen (byggnaden alltså) vid Mårtenstorget i Lund, hade i år befordrats till chef också för den nordiska paviljongen i Venedig. Där lyckades hon bräcka sina egna tidigare försök i Lund att visa ingenting.

Konstintresserade som minns den tomma konsthallen i Malmö i somras skulle också känna igen sig i Venedig, försöken att fåpubliken att uppleva just nollpunkten. Där har Sverige, Norge och Finland sedan 1962 tillsammans arrangerat utställningar. Om årets formulerade en konstskribent i Sydsvenskan i somras upplevelsen sarkastiskt: en tunnelmellan den ryska och den amerikanska paviljongen.

Chansen att visa några av de många lovande eller etablerade svenska konstnärerna har Åsa Nacking försuttit under de fem månader biennalen varit öppen. Den internationella pliken i Venedig som passerade har istället fått uppleva sitt eget småpratande, förstärkt via mikrofoner och högtalare istället för svensk bildkonst.

                 x

Nu ska det sägas att Åsa Nacking inte är ensam om att visa det minsta möjliga. I flera andra paviljonger har minimalismen också drivits till sin spets. Men där finns åtminstone någonting att häpna över. Åsa Nacking har dock tagit årets pris i tomhet, först på hemmaplan i Lund, sedan i Venedig. Men att hoppa på en internationell trend är inte prisvärt, meriterar inte för att få agera spjutspets för svensk konst.

Problemet är att kulturbyråkraterna släpper fritt den som har den tokigaste inneidén, dessutom skattemiljoner till självförverkligandet. Det gör man inte i Finland, känt över världen för både god konst och design. Följdriktigt hoppade den tilltänkta finländska konstnären i år av den nordiska paviljongen i protest när hon blev varse innehållslösheten.

Och våra kulturpolitiker vågar som vanligt inte protestera mot egotripparnas handhavande av konstnärsmedel. De är rädda för den folkstorm i vattenglas som genast utbryter när en konstnär eller konsthallsintendent blir ifrågasatt av den som tillhandahåller pengarna. Konstfolket vet att slänga sig med ordet censur som gärna hamnar i tidningsrubriker.

Pinsamheten i Venedig har fram till stängningen i söndags försökt döljas genom att Finlandias namn ovanför Norvegia och Svezia blivit bortskrapat.

Men det är fortfarande urskiljbart på betongväggen som ett monument över den finländska flykten från klåparna. Själv flydde jag till Peggy Guggenheims museum invid Canal Grande, späckat med fantastisk modern konst.

x

När jag tidigare besökt konsthallen i Lund under Cecilia Nelsons sista tid som urartade med tantsnusk, ett rum för onanister, och Åsa Nackings försök att hamna i kultursmeten via olika installationer – som ersatt måleri och skulptur – frågade jag var dessa hamnar efter utställningarna. Det kröp då fram att flertalet installationer inte finner någon köpare, inte ens någon som gratis vill husera bråten.

Många installationer hamnar därför på sophögen, ja, bokstavligen bland andra sopor där de i och för sig oftast hör hemma. Men ansvariga konsthallsintendenter får nya pengar att leka med. Och konstnärer som tröttnat på måleri och skulptur lever vidare på stipendier och andra bidrag genom att fylla konsthallarna med hemsnickerier och videofilmer.

Det kallas samtidskonst, då vågar som sagt politikerna med penningpåsen inte ingripa och förvisa dem till Emils snickarboa eller någon dokusåpa.

I stället jamsar de med: ”personligen känner jag inte för utställningen, men den konstnärliga friheten….”.

Det gör att Åsa Nacking fortsatta chefsjob med lön och miljonbidrag öppet kan håna den konstintresserade allmänheten, dessutom i underbara Venedig. Civilkuraget finns nämligen inte hos beslutsfattarna som disponerar skattemedlen.

Och vad svarar konstmaffian när folk blir förbannade över utebliven konst:

”det blev succé eftersom vi oroade, folk visade engagemang genom att bli upprörda.”

Konsthallscheferna i Malmö och Lund kan alltså inte skilja mellan total tomhet och konstnärlighet. Därför borde de vara diskvalificerade från fortsatta chefsjobb i branschen.

Uteblivet konstbråk i Lund

Kulturnämnden i Lund under ordföranden f d polismästaren Holger Radner (fp) har beslutat att konsthallens chef Åsa Nacking ska informera nämnden om innehållet i kommande utställningar. Politikerna ska inte ta över något beslut, bara bli informerade, betonas det. Bakgrunden är det utbredda missnöjet med Nackings faiblesse för installationer med följaktligen vikande besökssiffror under flera år.

Överraskande nog är det endast någon enstaka kulturskribent som attackerat nämndens uppgörelse med Åsa Nacking, normalt brukar ju kultureliten nästan mangrannt kasta sig över de kulturpolitiker som vågar antyda en kritisk åsikt utställd konst, även om den passar bättre på sophögen. Där ju för övrigt flertalet installationer till slut hamnar eftersom få vill förbarma sig över dem efter utställningsrundorna.

Jag har under många år varit mycket kritisk till Nacking, se nedan inlägget i Sydsvenskan 2008. Särskilt rekommenderas kommande blogginlägg där jag från arkivet hämtat två inlägg i samma tidning, bland annat det från konstbiennalen i Venedig där Åsa Nacking fick förtroendet att arrangera utställningen i den svensk-norsk-finländska paviljongen.  Ingenting visades, i den stora utställningshallen fanns endast ett par högtalare som fångade upp prasslet från träden utanför, det var ”livets intighet” som skulle förmedlas. Finländarna hoppade unikt nog av det årets biennal i protest mot tomheten.

                                                   XXX

Oberoende krönika publicerad på Sydsvenskans ledarsida 20 feb 2008             

Rubrik: Det är så folk absolut inte vill ha det

Kul grej, sade hustrun när vi i stora utställningslokalen i Lunds konsthall som enda föremål möttes av en handfull fläktar som höll liv i ett singlande band.

Jovisst hade det varit en kul grej i en lekstuga på dagis, svarade jag, lätt trött på konsthallschefen Åsa Nackings nya försök att väcka uppmärksamhet med monumental tomhet för att använda konstvärldens bildspråk.

Kulturnämndens ordförande, den luttrade Gösta John Bredberg (fp), försökte visa att tidigare katastrofalt dåliga publiksiffror i konsthallen ökade under förra året.

Men det berodde väl i hög grad på Tio Fotografers jubileumsutställning som inte var konsthallschefens förtjänst, invände jag. Fotografen Hans Hammarskiöld sade ju i invigningstalet att konsthallen fått frågan om man ville ta emot landets främst fotografer 50 år efteråt för att celebrera deras första utställning.

”Så det var väl ingen större bragd att tacka ja till en sådan förfrågan ?”

”Jo, hon hade ju kunnat säga nej.”, svarade kulturnämndens ordförande uppenbarligen i brist på annat beröm.

Diskussionen illustrerar hur politikerna blivit skotträdda inför kulturvärldens krav på att påstådda konstnärer och kulturbyråkrater fritt ska få leva ut sina böjelser med offentliga medel. Detta utan inblandning från de politiker som dränker kultursektorn i skattebetalarnas bidragspengar.

Det har gått så långt att Dagens Nyheter i en i övrigt kritisk huvudledare 17 februari om den psykiska sjukan på Konstfack ändå kallar destruktionen för ”utagerande elevprojekt”. Ledarskribenten anser att Konstfacks syn på elevernas frihet att ta samhällsresurser i anspråk behöver diskuteras på skolan ”utan hot om repressalier i form av minskade anslag eller dylikt”.

Ta samhällsresurser i anspråk – det handlar om att Konstfacks elever i sin ”utagerande” verksamhet blockerat en psykavdelning på ett sjukhus och sprayat ned tunnelbanan i Stockholm, både stationsväggar och en vagn vars fönster dessutom krossades. Jag åker tillräckligt mycket T-bana för att tro mig veta vad hederligt arbetande människor på väg till och från jobbet tycker om att de ska vara med och betala lekstugan.

Samtidigt står Konstfacks prefekt i TV och vet inte vilket ben han ska stå på, sällan har vi sett ett så frånvarande ledarskap.

Och på de stora tidningarnas kultursidor vimlar det av förstående och överseende inlägg i stil med ”det är svårt att vare sig försvara eller fördöma aktionerna när varken Anna Odell eller NUG (de saboterande Konstfackseleverna, min anmärkning) hittills försett sina verk med ett intellektuellt sammanhang.”, skriver en ordekvilibrist och kallar sabotörerna för ”situationister”.

Kulturbyråkraterna och kulturintresserade politiker är samtidigt fullt upptagna med att diskutera administrativa förändringar i kultursektorn som den senaste statliga utredningen på området föreslagit. 400 remissinstanser ska diskutera de 800 sidorna under tre månader, troligen ett rekord i utrednings-Sverige.

Makthavarna diskuterar organisation men vågar inte offentligt säga vad de tycker om påstådda konstnärers utlevelser, en del av dem med livslånga konstnärslöner utan arbetsplikt.

Heder åtminstone åt kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth (m) som i protest lämnade konstmässan när hon i helgen såg ”konstfilmen” om den nedsölade tunnelbanan.

Medveten om att bli kallad för kulturkonservativ är jag ändå betydligt mer radikal än kulturfolket: statliga och kommunala bidrag borde dras in för dem som i konstens namn enbart är ute efter att väcka uppmärksamhet.

Det gäller Åsa Nacking när hon nu håller lekstuga i Lunds konsthall och när hon för några år sedan i nordiska paviljongen enbart visade tomheten på konstbiennalen i Venedig som Sveriges enda bidrag (Finland hoppade av i protest). Det gäller också Konstfacks velige prefekt och hans urspårade elever.

Osökt faller den gamle centerledaren Gunnar Hedlund i Rådom i minnet när han för fyrtio år sedan korthugget motiverade stopp för statlig rundhänthet med motiveringen: Det är så folk inte vill ha det.

XXX

Osedvanligt trist 1 maj-tal

Valborg och 1 maj firades som vanligt i min, pappas och farfars  gamla studentstad Lund, fest på landet där vi 60 +-are förvandlades till glada barn under lagtävlingarna,  dessförinnan rundvandring i en fullständigt nedsölad stadspark i Lund, drivor av slängda  pizza- och hamburgerförpackningar på Mårtenstorget (när kommer Mc Donalds ta ansvar för sitt eget skräp eftersom  kommunen inte lyckas  städa i tid ens på fredags-, lördags- söndagsförmiddagarna?). Jag flydde till socialdemokraternas 1 maj tal  och eftermiddagsdans på Grand Hotel. 

Spänd på nya taleskvinnan i ekonomiska frågor Magdalena Andersson åkte jag till Landskrona Slottpark med överraskande få åhörare, dock idylliskt och småtrevligt i en stad som annars hamnat i svårartat vanrykte. Mest intressant var hur hon som mångårig och hög byråkrat skulle kunna fånga folkmassorna med eldande paroller. ”Vi behöver många fler Zlatan.” försökte hon väcka åhörarna med, kanske mest som en övning inför talet några timmar senare i Malmö. Matta applåder i stad där BOIS är laget framför alla andra.  Innantillläsning i mer än halva talet, enda nyheten om att inrätta ”ett innovationspolitiskt råd” föranledde gäspningar.

Det blir tufft rent debattekniskt för Magdalena Andersson att klara estradören finansminister Anders Borg (m). Men förhoppningsvis  gör s-ledningens nya stil att vi får en mer saklig ton  i politiken. Då bör Magdalena Andersson också nyansera sig när det gäller ungdomars arbetslöshet – att rensa de höga siffrorna från alla som studerar.

Gyllenhammar i SvT

Timslånga intervjun ”Min sanning” med 77-årige Pehr G Gyllenhammar tisdag kväll i SvT 1 var mycket personlig, Gyllenhammar var chef för Volvo från 35 års ålder under 23 år fram till det dramatiska slutet 1993 då försöket till fusion med Renault sprack. Jag skrev  första biografin ”Gyllenhammar”, Bonniers 1988, tillsammans med Martin Haag. Den gavs ut på danska, norska och finska av de största förlagen i varje land, vilket belyser hur aktiv och internationellt känd Gyllenhammar var. Han blev ju också utnämnd till Sveriges populäraste person åtta år i rad. TV-intervjun visade att han formulerade sig lika väl som förr, nu med klädsam ödmjukhet: ”jag är väl mest känd för mina misslyckanden”.

Det gäller fyra av svenskt näringslivs mest spektakulära och spruckna affärer: fusionen Volvo – Saab-Scania 1977,  låta norrmännen köpa in sig  med 40 procent för ca 750 miljoner kronor i Volvo i utbyte mot olja och gas samt byggandet av en fabrik i Norge för aluminiumbilar 1979, samgåendet med Refaat El-Sayeds Fermenta 1986 där en påstådd doktorshatt men obefintlig sänkte affären och så Renault 1993. Gyllenhammar hade en osedvanlig böjelse för att blanda in regeringar i de planerade affärerna (bland annat var han vän med Olof Palme, de hade också gemensam familjehistoria). 

Gyllenhammars framfart ledde till skepsis och kritik från den gamle Marcus Wallenberg (1899-1982). De försonades dock ett par år före MW:s död och Volvo blev storägare i Atlas Copco och Stora Kopparberg, Gyllenhammar kom att betraktas som tronföljare i Wallenbergimperiet. Men Volvo fick dra sig ur när MW:s son Peter ”Pirre” Wallenberg fick stöd av sfärens ledande direktörer och blivit varm i kläderna.

I TV-intervjun beklagade Gyllenhammar att ingen ordentligt räknat på vad Norge-affären hade kunnat ge.  Sannolikt hade det blivit en lysande affär för de av Volvos gamla ägare som haft kvar sina aktier några årtionden. De många kritiker i näringslivet som tyckte att Gyllenhammar var alltför politisk och för lite affärsman bör idag medge att under hans tid skapade Volvo mycket stora värden också i andra branscher: läkemedel (Pharmacia), livsmedel (Felix, Ekströms nyponsoppa, Sibylla korv, Abba fiskkonserver med Kalles kaviar, Pripps, Ramlösa, mm, mm) samt energi och finans – en hel del tillfördes via finansmannen Anders Walls Beijerinvest. Vidare gick Volvo in i finansvärlden, ett tag ägdes exempelvis Alfred Berg.

Gyllenhammars och Walls personkemi fungerade dock inte tillsammans och efter tre år utmanövererade Gyllenhammar Wall definitivt. Lustigt nog är båda idag börsens äldsta styrelseordförande: Anders Wall, 81 år,  i Beijer Alma och Gyllenhammar, 77 år,  i vindkraftbolaget Arise.

En del blev dåliga affärer men totalt sett blev det bra för flertalet investerare, särskilt om vi betraktar vad efterträdarna gjorde, exempelvis slakten av Pharmacia, som visserligen medfört att en del forskare startade framgångsrika egna bolag.

Det går inte att idag med någon säkerhet räkna ut resultatet av en Renault-affär, bara konstatera att den delvis blivit genomförd när nu Renault är klart störste ägare av börsnoterade lastvagnsbolaget Volvo som i sin tur tagit över Renaults lastbilsaffär.

Hur som helst, Gyllenhammar och även Anders Wall höll oss ekonomijournalister, politiker, ja hela svenska folket, igång med den ena fantastiska idén efter den andra. Vilka tider !

Ett ord förklarar Stefan Löfvens framgång: Vederhäftig

I torsdags hörde jag nye s-ledaren Stefan Löfven på Akademiska föreningens studentafton i Lund, dagen därpå följde jag honom på företagsbesök, Flextrus i Lund, en avknoppning från förpackningsindustrin Åkerlund & Rausing samt Media Evolution i Malmö, en träffpunkt för 250 branschföretag i Kockums tidigare motorverkstad i Malmö. Tidigare har jag träffat Löfven när jag hållit i energidebatter samt i avspänd diskussion mellan fackförbundens ledare och deras motparter i Svenskt Näringslivs branschförbund om hur de gemensamt kan utveckla landet. Jag frapperades då av Löfvens lugna saklighet.

På studentaftonen fick Löfven frågan av SvT:s Margit Silberstein om vad han uppskattar mest hos Fredrik Reinfeldt: Att han är lugn och metodisk. Det är ju du också, vilka tråkiga debatter det kommer att bli mellan er, svarade Silberstein till allmänt skratt.

Jo, det skulle förvåna om det blir den underhållning som politiska journalister älskar och försöker skapa, sluggande. Efter att nu närmare ha sett Löfven möta företagsledare, fackligt folk på klubbnivå för arbetare, tjänstemän och akademiker samt ungdomar i nya medieföretag hittade jag ordet för att beskriva fenomenet: Löfven är VEDERHÄFTIG. Han resonerar och söker sig fram, han är nyanserad och tar i motsats till andra partiledare inte första bästa chans att hugga eller svänga till en formulering som låter bra.

Uppenbarligen är en stor del svenska folket trött på ledande politikers förutsägbara förvrängningar av verkligheten. Löfven har en befriande ny och egen stil, därför är han redan värdig motståndare till Reinfeldt. Det ska bli intressant att se om han lyckas hålla den i 2,5 år till nästa val när han måste profilera förslag som skiljer sig från regeringens.

Frågan är bara vad Löfvens vänstersossar säger om han på partiets egna möten upprepar vad han sade under sin skånska resa, i sammandrag: 

Anders Borg är regeringens starkaste kort. Marknaden kan inte lösa allt, men den innebär mycket positivt. Vi kan inte förbjuda bemanningsföretag eftersom produktionen går upp och ned hos deras kunder. Vi ska fördjupa dialogen med företagen, samverkan istället för splittring. Sverige är ett av de rikaste länderna i världen och har den bästa fördelningen. Det är helt OK att bli rik, det är svårt att sätta en gräns. Vi accepterar löne- och förmögenhetsskillnader bara de används på rätt sätt.

Flera gånger angrep han Reinfeldt/Borg för att de sagt att näringslivet är ett särintresse. Nu väntar vi på att Löfven preciserar sin politik.

Äntligen självbekännelse från Wahlroos i Nordea

Stor förvirring har utbrutit i Nordea sedan styrelseordföranden Björn Wahlroos, störste ägare i banken via Sampo i Helsingfors, sågat aktiv förvaltning  av bankens aktiefonder, den som kostar småspararna/andelsägarna i genomsnitt 1,5 procent  av kapitalet  VARJE  ÅR !

Vid presentationen av boken ”Marknader och demokrati – Uppbrott från majoritetens tyranni.” sade Wahlroos till SvD 18 april:  ”Jag tror inte att fonder, åtminstone inte utöver arvodena de tar ut, egentligen och i medeltal på sikt kan skapa större värden än marknaden överlag.”

Fonderna i hans egen bank Nordea har på senare år gått sämre än de flesta andras. Den nye chefen Sasja Beslik höll sig dagen efter uttalandet undan medan bankens informationschef Helena Östman sände ut ett pressmeddelande om att ”Wahlroos för ett akademiskt resonemang som utgår från ett antal teoretiska förutsättningar.”

Inte blir bankens kunder klokare av det. Nordea meddelade 27 februari under rubriken ”Rivstart för Nordeas fonder” att 80 procent av bankens fonder hade slagit index under januari.  SvD Näringsliv visar 19 april tvärtom uselt resultat: nio av bankens tio största fonder gått sämre än jämförelseindex åren 2007-11.

Kommentar: Varje fondförvaltare väljer själv mellan vilka datum jämförelserna ska ske. Kortsiktigt ligger nästan varje fond tidvis bättre, tidvis sämre än index. Men ju längre tiden går blir det allt färre fonder som överträffar index eftersom banker och andra fondägare varje år tullar kapitalet på uppemot 1,5 procent årligen.

Det kan låta lite men är mycket för långsiktigt sparande. Eftersom Stockholmsbörsen under en hundraårsperiod visat en genomsnittlig uppgång på ca 6 procent årligen innebär det att banken tar hand om en fjärdedel av värdestegringen om trenden håller i sig.

Min erfarenhet säger att fondernas placeringar inte ens lyckas få ihop ”överkastning” till de  arvoden som Wahlroos talar om, det är istället kundernas/spararnas avgifter som betalar de skyhöga lönerna till analytiker, förvaltare och bankdirektörer.

Avgifterna räcker till och med för miljardvinster åt fondägarna, precis som ägarna till rouletterna alltid går med stor vinst i det långa loppet.

Vi som sedan 1990-talet ofta  kritiserat de höga avgifterna noterar med glädje att en av de största fondägarna nu talar klarspråk. Jag är dock fortsatt starkt kritisk mot Björn Wahlroos i annat, exempelvis hur han strör onödiga miljoner till sina direktörer på aktieägarnas bekostnad.

En minnesbild: Jag träffade på 1970-talet pappan Bror Wahlroos, Bunta kallad och chefstjänsteman på industriministeriet i Helsingfors. Trots förmiddag rullades en groggvagn in som vi svenska journalister dock aktade oss från. Sonen Björn var då känd som mycket aktiv kommunistisk student. Han har uppenbarligen kvar en del av sin kritik mot demokratin när han apropå boken säger att ”Demokratin är inte alls en helt odelat förtjusande historia”, citerat av DI.

Maersk Mc-Kinney död

Var med i P 4 Radio Malmöhus  igår och berättade om Herr Möller, som världens ledande skeppsredare ville bli tilltalad. Jag var Sverigekorrespondent för danska tidningen Dagbladet Börsen och utfrågare av svenska företagsledare när de uppträdde inför cirka 300 av Danmarks tongivande personer inom näringsliv och ekonomisk politik i Köpenhamn. Peter ”Pirre” Wallenberg gjorde ingen succé när han inledde med: ”Jag förstår inte ett ord danska så Henric får översätta allting.”

I publiken fanns Herr Möller, då i 80-årsåldern, och fortfarande ända till 90-års ålder daglig ledare av den gigantiska Maersk-gruppen. Det fanns en speciell aura kring honom, en naturlig auktoritet som jag inte upplevt hos någon företagsledare sedan Marcus Wallenberg ( far till Peter W).

Skillnaden mellan hur Sverige och Danmark skötte sina världsledande rederikoncerner är slående: svenska Broströms och danska Maersk. Båda hade stora varv, Broströms Eriksberg i Göteborg, Maersk hade Lindö i Odense. På 1970-talet hamnade Broströms i utförsbacken, familjestrider, orkeslös ledare Dan-Axel Broström, svenska sjöfacken som vägrade gå med på internationalisering vilket ledde till utflaggning och krympning, svenska skatter och kostnader som gjorde att världens näst största varvsnation med tre varv i Göteborg, Kockums i Malmö, Öresundsvarvet i Landskrona,  Uddevallavarvet, Falkenberg, Sölvesborg, Kalmar, Finnboda i Stockholm slogs ut, kvar finns smärre reparationer och småvarv och militärt inriktade Karlskronavarvet.

Maersk hoppade tidigt på containers och köpte för tre år sedan det återuppståndna Broströms i Göteborg som idag har 70 fartyg. Chef för detta är drygt 30-åriga Robert Uggla, dotterson till Herr Möller, utbildad på Handels i Stockholm och tillsammans med sin bror designerad till att  ta över Maersk. Under en båttur på Stockholms vatten sensommaren 2010 hade jag en längre diskussion med honom om sjöfart, då hade beslut  fattats om nedläggning av storvarvet i Odense som ändå levde tre decennier längre än de svenska konkurrenterna.

 När jag nu i februari besökte Panamakanalen på Stilla Havssidan var det första fartyget som dök upp Olivia  Maersk, ganska naturligt eftersom rederiet är världens största inom containers från Kina och Sydostasien till Europa via den snabbare vägen österut genom Panamakanalen.

Alltsedan jag var 17-årig mässkalle på Sveabolagets S/S Birka i Nordsjötrafiken och längs Norrlandskusten till skogindustrierna blir jag lätt nostalgisk när jag ser handelsfartyg, dock med åren alltmer missmodig vid tanken på alla utslagna svenska rederier och varv. Den borgerliga alliansregeringen fortsätter misskötseln genom att inte vilja  (våga) införa ett svenskt internationellt sjöfartsregister med lägre kostnader. Våra nordiska grannländer  tar över allt fler av fartygen. Den svenskregistrerade handelsflottan är idag bara en tredjedel av vad den var  för tiotalet år sedan. Istället hade vi kunnat ha en högkvalificerad rederiverksamhet.

Regeringsledamöternas tal om kompetenshöjning skorrar. Ingen av de senaste decenniernas svenska regeringar hade gett utrymme för en Herr Möller att bli världsledande.